det är en blåsig dag, askens löv susar när vinden blåser igenom dem. de låter det bara hända, är flexibla, det kanske är det som utgör deras styrka. när molnen blåses bort filtrerar löven ljuset till små fläckar som går fram och tillbaka på marken, där fjolårets löv och en svart plåtbit ligger bredvid nässlor, små bebisekar och barnrobiniaträd som fortfarande blommar. allt det här vid askens stora fötter. där, skyddad från vinden av de olika trädens löv, luktar det skog, gräs och någonting sött, kanske blommen.
jag var här i våras och då susade de alldeles nya löven också i vinden och jag lyssnade på dem med alldeles nya öron. lövverket var inte så tätt då. och det fanns en fågel som sjöng med en röst som var alldeles klar. nu hör jag inga fåglar, bara långt borta. men den gången kändes det som om dessa ljud, trädets susande och fågelns kvitter, kunde rädda hela världen, eller i alla fall mig, som om de kunde få min strama vinterkropp att mjukna.
a short text about a tree I wrote as a writing exercise.
